Miriam

Fick just en såndär konstig känsla.. känsla av att inget är som det brukade vara. Absolut ingenting. En klump i magen och ont gör den. Hade nästan allt planerat och så rasade allt. Jag står på tom mark, bor i en tom låda och lever faktiskt ett tomt liv.
Min bästa vän lämnade mig, mina flickvänner bor långt hemifrån och jag sitter fast i min ladå där ingen tål att vara. När ska turen vända till min fördel? Varför har alla allt det som jag så gärna vela ha, varför går det så mycket bättre för alla andra?

Kanske låter själviskt, men det känns verkligen så just nu. Jag har nått den verkliga botten och ser ingen väg upp igen. Men det är väl meningen att det ska vara sämre för andra för att andra ska lyckas?
Ibland undrar jag varför jag ens försöker. Ibland undrar jag varför jag inte försöker lite till. Jag vill så gärna att det vänder, men inget serveras på silverfat utan att man kämpar för det man vill. Varför försöker jag inte lite till då?

Jag behöver nån som drar mig upp till ytan igen. Där jag en gång var och trivdes..
puss o kram