If I can´t do it all, it can´t be done
Är det något jag gillar så är det att hämta ett paket som väntar på mig. Det är ännu bättre när sakerna där i passar. Men nått jag inte gillar är när det inte passar det som är i paketet och inte heller att jag måste betala för det..
Men iaf så passa det mesta och jag är så lycklig ;) Kostnaden tar jag sen då den kommer, nu ska jag bara njuta av stunden så länge den vara. Alltså inte allt för länge och skulle inte förvåna mig om det dyker upp ett nytt paket inom en snar framtid.
Skulle ha haft som nyårslöfte att sluta beställa... Men ack så kul det är ^^
Krams på mina garderober som är nära att brista
Men iaf så passa det mesta och jag är så lycklig ;) Kostnaden tar jag sen då den kommer, nu ska jag bara njuta av stunden så länge den vara. Alltså inte allt för länge och skulle inte förvåna mig om det dyker upp ett nytt paket inom en snar framtid.
Skulle ha haft som nyårslöfte att sluta beställa... Men ack så kul det är ^^
Krams på mina garderober som är nära att brista
don´t look back in anger
I feel like a heartbreaker! Är det något jag kan är det att krossa hjärtan och göra folk besvikna/sårade. Men jag måste ju tänka på mig själv också? Borde ju inte göra något som jag inte vill göra, behöver inte kasta mig in i något. Jag måste vänta och se, vänta på det rätta tillfället innan jag göra något förhastat. Jag har inte orken, styrkan att begå några "misstag". Kanske inte kallas misstag, men hitta inget annat ord. Måste inse vad det egentligen är jag vill, hur långt jag vill att det leder.
Jag går vidare, jag sitter inte fast i det förfluta (även om det förflutna har letat upp mig på ett bra sätt) och jag vill bara blicka framåt. :)
Så snälla, don´t look back in anger.
Krams på allas våran framtid
Jag går vidare, jag sitter inte fast i det förfluta (även om det förflutna har letat upp mig på ett bra sätt) och jag vill bara blicka framåt. :)
Så snälla, don´t look back in anger.
Krams på allas våran framtid
Ta inte förgivet att saker är som dom verkar
"everyone thinks that I have it all
but it's so empty living behind these castle walls
these castle walls
if I should tumble if I should fall
would any one hear me screaming behind these castle walls
there's no-one here at all, behind these castle walls"
Har investerat en hel del garn idag och nå andra stickor, nu jäklar skall här stickas! Är väl snart klar med halsduken ja håller på med, var bara tvungen att köpa mer garn idag ^^ Så småningom kommer det bilder på min kreativa sida :)
Kom även på att jag är officiellt av med Kalix :) Ingen lägenhet eller betalningar kvar där! Bara underbart trevligt sällskap kvar :)
Krams på ett litet yllegarn :$
but it's so empty living behind these castle walls
these castle walls
if I should tumble if I should fall
would any one hear me screaming behind these castle walls
there's no-one here at all, behind these castle walls"
Har investerat en hel del garn idag och nå andra stickor, nu jäklar skall här stickas! Är väl snart klar med halsduken ja håller på med, var bara tvungen att köpa mer garn idag ^^ Så småningom kommer det bilder på min kreativa sida :)
Kom även på att jag är officiellt av med Kalix :) Ingen lägenhet eller betalningar kvar där! Bara underbart trevligt sällskap kvar :)
Krams på ett litet yllegarn :$
Om man inte försöker så har man redan misslyckats
Garnet tog slut och jag fick som lite att göra då... Men en snilleblixt slog till mig och jag bestämde mig (än en gång). Jag söker jobb bara på måfå på alla de ställen man kan tänka sig, jag ska ställa mig i bostadskö på ett ställe jag har velat flytta till, jag tror det var tre år sen jag sa att dit ska jag flytta! Har även vart många som vill att jag ska flytta just dit, är de det jag vill?
Nu gör jag mitt move och ser vart det leder. Vem vet, jag kanske blir kvar här, men att jag har försökt är ju huvudsaken :)
Nu gör jag mitt move och ser vart det leder. Vem vet, jag kanske blir kvar här, men att jag har försökt är ju huvudsaken :)
Om du ändå börjar är det bara att fortsätta
Hade som inga nyårslöften, men säger såhär ist: det nya året handlar enbart om självförtroende! Här skall tackas och tas emot, här förnekar jag inte vad jag tycker om mig själv. Ska bjuda på mig själv, inte vara tillbakadragen/blyg eller nå annat sånt crap ^^ Finns ingen mening med det helt enkelt. Så därför tänker jag bjuda på mig själv precis nu ;)
Krams på det nya året!
Krams på det nya året!
Varför undvika det man är bra på?
Jag är nog en pysslig person. Jag gjorde julkort med Susanne till jul (såklart) och sen nu har jag börjat "syjuntan", blir nog bara jag ett tag nu framöver tror ja ^^ Men iaf, har börjat om med stickningen och det är såå roligt! Sedan har jag sedan en tid tillbaka börjat lägga mitt 5000 bitars pussel, tro ja börja typ i samma veva som när jag flytta hem igen.
Just det här med att pilla med småsaker, pyssla i all ära är faktiskt riktigt kul. Det blir nog julkort varje år i resten av mitt liv! Det blir mer personligt. Sedan tror jag att jag ska utveckla mitt stickande och sen lära mig att virka igen. När jag får mitt eget place ska jag göra i ordning min lilla syhöra för min symaskin. Jag kommer att bo i ett hav av tyger och nystan ^^ Vilket paradis!
Det är en rofylld hobby, man blir lugn och jag känner att jag är duktig i något ^^ Ja, jag tror inte jag fyller 20 snart. Jag går direkt till pensionen och sitter med min stickning i gungstolen.
Krams på er alla
Just det här med att pilla med småsaker, pyssla i all ära är faktiskt riktigt kul. Det blir nog julkort varje år i resten av mitt liv! Det blir mer personligt. Sedan tror jag att jag ska utveckla mitt stickande och sen lära mig att virka igen. När jag får mitt eget place ska jag göra i ordning min lilla syhöra för min symaskin. Jag kommer att bo i ett hav av tyger och nystan ^^ Vilket paradis!
Det är en rofylld hobby, man blir lugn och jag känner att jag är duktig i något ^^ Ja, jag tror inte jag fyller 20 snart. Jag går direkt till pensionen och sitter med min stickning i gungstolen.
Krams på er alla
Keep talking about your self
Alla planer jag hade idag gick som upp i rök bara för att en person inte svara i telefon. Men då hitta ja på nå annat att göra!
Jag har alltid vart en person som haft en förkärlek till att prata. Jag kan babbla om allt mellan himmel och gjort, viktiga och oviktiga saker. Bara för att ha något att säga. Ibland säger jag fel saker, gör ofta bort mig, men kan även säga bra saker för att få andra att må bra.
Jag skrattar gärna, mer än gärna. Jag kan le bara för att det gör mig glad, jag skrattar helst tills tårarna börjar rinna och det händer mer än ofta. Jag älskar att vara glad! Jag ser ingen anledning att sura bort livet. Jag ler mot mina motgångar och skrattar åt dom som försöker få mig att må dåligt. Jag låter sällan något trycka ner mig, om det inte går som jag velat gör jag något annat, söker något annat.
Jag har lätt för att bli förälskad och det är min förbannelse. Det händer oftast om det är någon ny jag träffat, någon jag inte känner.... jag faller pladask! Av någon underlig anledning så är det mest männen från en by nära mitt hem Arvidsjaur som får mig på fall. Jag vet helt enkelt inte varför, men det är just dom som får mitt hjärta att klappa. Jag har både vart lyckligt förälskad där och oerhört sårad, men mest sårad. Ändå fortsätter hjärtat att banka på just denna ort och jag måste helt enkelt acceptera detta. Vem vet, är det där som min sanna man gömmer sig?
Men det är inte bara där som jag faller. Jag faller lite hit och dit, mest för byborna. Stadsborna har som aldrig fallit mig i smak. Det är något med dessa norrlänska karlar som får blodet att rusa, håret att resa och hjärtat att klappa.
Men oftast är det fel män jag träffar... Den jag söker ska ha framtidsplaner, vara mogen, men ändå lekfull och ha ett hjärta av guld, men mjuk som bomull. Men det är inte dessa män jag träffar, det är raka motsattsen för det mesta.
Ofta är det sådanna som tror dom är något, såndanna som ser sig som överlägsna. Dom utmanar ödet och tror att det inte gör något att krossa stackars flickors små hjärtan. Men for the record, det GÖR ont!
Men jag har nu börjat ett "nytt" liv, eller det ska officiellt börja efter nyår. Jag ska tänka mig för vad det är jag faller i armarna på, tänka mig vad det är jag sårar eller blir sårad av, om det är värt mödan. Men jag har ju även lovat mig själv att alla fötjänar en chans. Det är inte förns man kommer riktigt nära som man kan komma åt det som döljer sig under skalet. I det nya livet ska jag också ta det mer varsamt, inte ha så bråttom som jag alltid annars har. Bara för att vi träffas en kväll behöver vi inte kläcka ut ungar och gifta oss dagen efter... Varför har man det som första mål när man träffar någon ny? Eller är det bara jag..?
Iaf, detta är jag och mitt ständigt klappande hjärta ^^
Krams på hjärtat
Jag har alltid vart en person som haft en förkärlek till att prata. Jag kan babbla om allt mellan himmel och gjort, viktiga och oviktiga saker. Bara för att ha något att säga. Ibland säger jag fel saker, gör ofta bort mig, men kan även säga bra saker för att få andra att må bra.
Jag skrattar gärna, mer än gärna. Jag kan le bara för att det gör mig glad, jag skrattar helst tills tårarna börjar rinna och det händer mer än ofta. Jag älskar att vara glad! Jag ser ingen anledning att sura bort livet. Jag ler mot mina motgångar och skrattar åt dom som försöker få mig att må dåligt. Jag låter sällan något trycka ner mig, om det inte går som jag velat gör jag något annat, söker något annat.
Jag har lätt för att bli förälskad och det är min förbannelse. Det händer oftast om det är någon ny jag träffat, någon jag inte känner.... jag faller pladask! Av någon underlig anledning så är det mest männen från en by nära mitt hem Arvidsjaur som får mig på fall. Jag vet helt enkelt inte varför, men det är just dom som får mitt hjärta att klappa. Jag har både vart lyckligt förälskad där och oerhört sårad, men mest sårad. Ändå fortsätter hjärtat att banka på just denna ort och jag måste helt enkelt acceptera detta. Vem vet, är det där som min sanna man gömmer sig?
Men det är inte bara där som jag faller. Jag faller lite hit och dit, mest för byborna. Stadsborna har som aldrig fallit mig i smak. Det är något med dessa norrlänska karlar som får blodet att rusa, håret att resa och hjärtat att klappa.
Men oftast är det fel män jag träffar... Den jag söker ska ha framtidsplaner, vara mogen, men ändå lekfull och ha ett hjärta av guld, men mjuk som bomull. Men det är inte dessa män jag träffar, det är raka motsattsen för det mesta.
Ofta är det sådanna som tror dom är något, såndanna som ser sig som överlägsna. Dom utmanar ödet och tror att det inte gör något att krossa stackars flickors små hjärtan. Men for the record, det GÖR ont!
Men jag har nu börjat ett "nytt" liv, eller det ska officiellt börja efter nyår. Jag ska tänka mig för vad det är jag faller i armarna på, tänka mig vad det är jag sårar eller blir sårad av, om det är värt mödan. Men jag har ju även lovat mig själv att alla fötjänar en chans. Det är inte förns man kommer riktigt nära som man kan komma åt det som döljer sig under skalet. I det nya livet ska jag också ta det mer varsamt, inte ha så bråttom som jag alltid annars har. Bara för att vi träffas en kväll behöver vi inte kläcka ut ungar och gifta oss dagen efter... Varför har man det som första mål när man träffar någon ny? Eller är det bara jag..?
Iaf, detta är jag och mitt ständigt klappande hjärta ^^
Krams på hjärtat
Face your fear
Känner att det inte är så många som vet så mycket om mig, hur jag egentligen känner för vissa saker och vad det är som förgyller min vardag. Därför tänker jag avslöja lite "hemligheter" om mig själv då och då när jag kommer på vad det är som är sådär himla speciellt med mig ^^
Som många vet så älskar jag att köra bil. Jag är en såndär person som dom kallar körkåt, jag är den som ställer upp som chaffis ist för att fara ut och supa. Jag tar gärna bilen vars jag än ska, om det så skulle vara till grannen. Sladdar och kör fort gör jag gärna, men jag är även ansvarsfull. Håller mig nästintill till hastighetsgränserna, kör gärna inte fort när jag har någon annan i bilen, där ansvaret hänger på mig.
Men till "hemligheten": jag är förjävla åkrädd! Så fort nån annan sitter bakom ratten får jag ont i hjärtat. Jag trycker min fantasibroms i botten så fort jag vill att man ska bromsa, det är ju ingen som märker det och det hjälper ju inte, men jag måste. Det känns som om det hjälper.
Men varför är jag såhär åkrädd? Jag var inte det förr, jag har blivit det mer och mer med tiden. Jag har aldrig krockat eller åkt av vägen, men är ständigt rädd att det händer. I snart 20års tid har jag åkt bil med min far då han kört och aldrig har det hänt något, men i helgen när vi körde hem från Jutis så var jag rädd. Jag får denna dumma bild framför mig att alla djur som finns ska hoppa upp på vägen, att vi ska få sladd och livet är ett minne blott.
Jag tror att denna åkrädsla sitter i generna, min mormor lider av precis samma sak. Jag hoppas bara det inte går över till att jag inte vågar köra bil. Om jag skulle krocka skulle det nog ta ett bra tag innan jag vågar köra igen, om jag känner mig själv rätt vill säga. Tog ju ett år innan jag vågade cykla igen efter jag krachat med den så ^^
Vad gör jag åt mitt problem? Jag försöker sova mig igenom resorna ^^ Eller det kan jag bara göra om det är några längre svängar man ska, vore ju lite dumt att tvär slockna om man bara ska till konsum. Det enda som gör mig trygg är bältet, men inte heller hjälper det.
Den enda föraren som jag känner mig säker med är mig själv. Jag litar bara på mig själv!
Så nu vet ni hur det ligger till med de ;)
Krams på de åkrädda
Som många vet så älskar jag att köra bil. Jag är en såndär person som dom kallar körkåt, jag är den som ställer upp som chaffis ist för att fara ut och supa. Jag tar gärna bilen vars jag än ska, om det så skulle vara till grannen. Sladdar och kör fort gör jag gärna, men jag är även ansvarsfull. Håller mig nästintill till hastighetsgränserna, kör gärna inte fort när jag har någon annan i bilen, där ansvaret hänger på mig.
Men till "hemligheten": jag är förjävla åkrädd! Så fort nån annan sitter bakom ratten får jag ont i hjärtat. Jag trycker min fantasibroms i botten så fort jag vill att man ska bromsa, det är ju ingen som märker det och det hjälper ju inte, men jag måste. Det känns som om det hjälper.
Men varför är jag såhär åkrädd? Jag var inte det förr, jag har blivit det mer och mer med tiden. Jag har aldrig krockat eller åkt av vägen, men är ständigt rädd att det händer. I snart 20års tid har jag åkt bil med min far då han kört och aldrig har det hänt något, men i helgen när vi körde hem från Jutis så var jag rädd. Jag får denna dumma bild framför mig att alla djur som finns ska hoppa upp på vägen, att vi ska få sladd och livet är ett minne blott.
Jag tror att denna åkrädsla sitter i generna, min mormor lider av precis samma sak. Jag hoppas bara det inte går över till att jag inte vågar köra bil. Om jag skulle krocka skulle det nog ta ett bra tag innan jag vågar köra igen, om jag känner mig själv rätt vill säga. Tog ju ett år innan jag vågade cykla igen efter jag krachat med den så ^^
Vad gör jag åt mitt problem? Jag försöker sova mig igenom resorna ^^ Eller det kan jag bara göra om det är några längre svängar man ska, vore ju lite dumt att tvär slockna om man bara ska till konsum. Det enda som gör mig trygg är bältet, men inte heller hjälper det.
Den enda föraren som jag känner mig säker med är mig själv. Jag litar bara på mig själv!
Så nu vet ni hur det ligger till med de ;)
Krams på de åkrädda
