Face your fear
Känner att det inte är så många som vet så mycket om mig, hur jag egentligen känner för vissa saker och vad det är som förgyller min vardag. Därför tänker jag avslöja lite "hemligheter" om mig själv då och då när jag kommer på vad det är som är sådär himla speciellt med mig ^^
Som många vet så älskar jag att köra bil. Jag är en såndär person som dom kallar körkåt, jag är den som ställer upp som chaffis ist för att fara ut och supa. Jag tar gärna bilen vars jag än ska, om det så skulle vara till grannen. Sladdar och kör fort gör jag gärna, men jag är även ansvarsfull. Håller mig nästintill till hastighetsgränserna, kör gärna inte fort när jag har någon annan i bilen, där ansvaret hänger på mig.
Men till "hemligheten": jag är förjävla åkrädd! Så fort nån annan sitter bakom ratten får jag ont i hjärtat. Jag trycker min fantasibroms i botten så fort jag vill att man ska bromsa, det är ju ingen som märker det och det hjälper ju inte, men jag måste. Det känns som om det hjälper.
Men varför är jag såhär åkrädd? Jag var inte det förr, jag har blivit det mer och mer med tiden. Jag har aldrig krockat eller åkt av vägen, men är ständigt rädd att det händer. I snart 20års tid har jag åkt bil med min far då han kört och aldrig har det hänt något, men i helgen när vi körde hem från Jutis så var jag rädd. Jag får denna dumma bild framför mig att alla djur som finns ska hoppa upp på vägen, att vi ska få sladd och livet är ett minne blott.
Jag tror att denna åkrädsla sitter i generna, min mormor lider av precis samma sak. Jag hoppas bara det inte går över till att jag inte vågar köra bil. Om jag skulle krocka skulle det nog ta ett bra tag innan jag vågar köra igen, om jag känner mig själv rätt vill säga. Tog ju ett år innan jag vågade cykla igen efter jag krachat med den så ^^
Vad gör jag åt mitt problem? Jag försöker sova mig igenom resorna ^^ Eller det kan jag bara göra om det är några längre svängar man ska, vore ju lite dumt att tvär slockna om man bara ska till konsum. Det enda som gör mig trygg är bältet, men inte heller hjälper det.
Den enda föraren som jag känner mig säker med är mig själv. Jag litar bara på mig själv!
Så nu vet ni hur det ligger till med de ;)
Krams på de åkrädda
Som många vet så älskar jag att köra bil. Jag är en såndär person som dom kallar körkåt, jag är den som ställer upp som chaffis ist för att fara ut och supa. Jag tar gärna bilen vars jag än ska, om det så skulle vara till grannen. Sladdar och kör fort gör jag gärna, men jag är även ansvarsfull. Håller mig nästintill till hastighetsgränserna, kör gärna inte fort när jag har någon annan i bilen, där ansvaret hänger på mig.
Men till "hemligheten": jag är förjävla åkrädd! Så fort nån annan sitter bakom ratten får jag ont i hjärtat. Jag trycker min fantasibroms i botten så fort jag vill att man ska bromsa, det är ju ingen som märker det och det hjälper ju inte, men jag måste. Det känns som om det hjälper.
Men varför är jag såhär åkrädd? Jag var inte det förr, jag har blivit det mer och mer med tiden. Jag har aldrig krockat eller åkt av vägen, men är ständigt rädd att det händer. I snart 20års tid har jag åkt bil med min far då han kört och aldrig har det hänt något, men i helgen när vi körde hem från Jutis så var jag rädd. Jag får denna dumma bild framför mig att alla djur som finns ska hoppa upp på vägen, att vi ska få sladd och livet är ett minne blott.
Jag tror att denna åkrädsla sitter i generna, min mormor lider av precis samma sak. Jag hoppas bara det inte går över till att jag inte vågar köra bil. Om jag skulle krocka skulle det nog ta ett bra tag innan jag vågar köra igen, om jag känner mig själv rätt vill säga. Tog ju ett år innan jag vågade cykla igen efter jag krachat med den så ^^
Vad gör jag åt mitt problem? Jag försöker sova mig igenom resorna ^^ Eller det kan jag bara göra om det är några längre svängar man ska, vore ju lite dumt att tvär slockna om man bara ska till konsum. Det enda som gör mig trygg är bältet, men inte heller hjälper det.
Den enda föraren som jag känner mig säker med är mig själv. Jag litar bara på mig själv!
Så nu vet ni hur det ligger till med de ;)
Krams på de åkrädda
Det som har lättats från hjärtat
Postat av: denise
Nja då du hade nyfått körkorte rejsa du ju me tony ;) hehe
Men har samma problem. Jag bli åkrädd om de gå fort, sitte och "drömmer" typ hur jag ska dö eller överleva, att de kom älgar eller nå djur upp på vägen. Och jag sitter och spänner åt bältet hela tiden hårdare å hårdare hela tiden av en reflex bara..
Postat av: denise
Ja helkonstigt! Jag har av nån konstig anledning alltid drömt mig om hur jag ska överleva om de bli en krasch typ. Men jag tror de vart efter Josse dog som jag börja bli åkrädd och dedär med bältet.
Ja vi håll ju rent va för gamla ;)
Trackback
