Miriam

Alla planer jag hade idag gick som upp i rök bara för att en person inte svara i telefon. Men då hitta ja på nå annat att göra!

Jag har alltid vart en person som haft en förkärlek till att prata. Jag kan babbla om allt mellan himmel och gjort, viktiga och oviktiga saker. Bara för att ha något att säga. Ibland säger jag fel saker, gör ofta bort mig, men kan även säga bra saker för att få andra att må bra.
Jag skrattar gärna, mer än gärna. Jag kan le bara för att det gör mig glad, jag skrattar helst tills tårarna börjar rinna och det händer mer än ofta. Jag älskar att vara glad! Jag ser ingen anledning att sura bort livet. Jag ler mot mina motgångar och skrattar åt dom som försöker få mig att må dåligt. Jag låter sällan något trycka ner mig, om det inte går som jag velat gör jag något annat, söker något annat.

Jag har lätt för att bli förälskad och det är min förbannelse. Det händer oftast om det är någon ny jag träffat, någon jag inte känner.... jag faller pladask! Av någon underlig anledning så är det mest männen från en by nära mitt hem Arvidsjaur som får mig på fall. Jag vet helt enkelt inte varför, men det är just dom som får mitt hjärta att klappa. Jag har både vart lyckligt förälskad där och oerhört sårad, men mest sårad. Ändå fortsätter hjärtat att banka på just denna ort och jag måste helt enkelt acceptera detta. Vem vet, är det där som min sanna man gömmer sig?

Men det är inte bara där som jag faller. Jag faller lite hit och dit, mest för byborna. Stadsborna har som aldrig fallit mig i smak. Det är något med dessa norrlänska karlar som får blodet att rusa, håret att resa och hjärtat att klappa.
Men oftast är det fel män jag träffar... Den jag söker ska ha framtidsplaner, vara mogen, men ändå lekfull och ha ett hjärta av guld, men mjuk som bomull. Men det är inte dessa män jag träffar, det är raka motsattsen för det mesta.
Ofta är det sådanna som tror dom är något, såndanna som ser sig som överlägsna. Dom utmanar ödet och tror att det inte gör något att krossa stackars flickors små hjärtan. Men for the record, det GÖR ont!

Men jag har nu börjat ett "nytt" liv, eller det ska officiellt börja efter nyår. Jag ska tänka mig för vad det är jag faller i armarna på, tänka mig vad det är jag sårar eller blir sårad av, om det är värt mödan. Men jag har ju även lovat mig själv att alla fötjänar en chans. Det är inte förns man kommer riktigt nära som man kan komma åt det som döljer sig under skalet. I det nya livet ska jag också ta det mer varsamt, inte ha så bråttom som jag alltid annars har. Bara för att vi träffas en kväll behöver vi inte kläcka ut ungar och gifta oss dagen efter... Varför har man det som första mål när man träffar någon ny? Eller är det bara jag..?

Iaf, detta är jag och mitt ständigt klappande hjärta ^^

Krams på hjärtat