Miriam

Som sagt, jag har en tendens att fastna i det förflutna och längta tillbaka till en tid som ej går att få igen. Det är en tid vi alla är med om, men som tar slut alldeles för fort, barndomen. Visst känner jag mig som ett barn ibland, men det är ju inte samma sak när ingen annan vill leka med mig i sandlådan. Och nu menar jag leka på riktigt, inget annat!

Iaf så känns det som om jag har fastnat och tar mig inte längre. Ser hellre tillbaka på en tid då jag visste vad jag ville och gjorde det jag gjorde, ist för att titta på en framtid som är så oklar att jag blir mörkrädd. Inget, absolut inget är fastställt och planerat och jag har ingen aning om vars jag kommer att hamna om några år. På nått vis är det spännande och jag känner mig inte fast, men det skulle ha vart skönt att veta en sak iaf, att en grej var klar så jag kan gå vidare med livet. Men icket! Har lekt för länge i sandlådan att det tillsist blivit lera och nu sitter jag fast i lervällingen.

Men trots att jag sitter här utan eget hem, utan pengar och framtidsplaner och funderar över att skaffa en ny telefon. En såndär som alla andra har, en såndär frän sak som man kan skryta med... Ne, mest för att den har GPS, en uppfinning jag älskar! Och så håller min nuvarande på att säga upp sig, den har ju ändå vart med i 2,5 år ungefär och det mina vänner är rekord!
Ska jag utmana plånboken eller vänta till bättre tider? Men vad jag har hört så lever vi bara en gång och borde leva det livet ut. Så ta tillfället i akt då?

Det är tur jag är ung än och har hela livet framför mig(?) Och tur jag inte behöver oroa mig över pensionen iaf, då hade jag haft lätt panik vid det här laget!

puss o krams på mitt ständiga sökande efter framgång